Jag har ett vikariat till och med maj månad och det känns riktigt bra. Jag tycker det är kul att gå till jobbet och trivs med mina arbetskamrater. Har bara jobbat två veckor. Började bli förkyld redan första veckan, men man vill ju inte sjukskriva sig det första man gör…
Så jag jobbade. Och blev sjukare. När helgen kom hade jag lova morsan att putsa fönster och städa eftersom vi skulle ha släkten här över påsk. Jag fejade för glatta livet trots förkylningen.
I tisdags, medan jag fortfarande städade, slutade min dator att funka. Hacker som jag är tog jag till alla möjliga knep för att fixa till den men lyckades inte.
I onsdags blev jag bjuden på middag ute och kom hem vid elva. Satt uppe till ett med datorn. Kunde inte sova och tror inte jag började slumra till förrän vid halv 4. Skulle upp o jobba. Visserligen halvdag, men ändå. Kände mig som en förvirrad gammal tant.
Hade feber på kvällen och mådde skit när moster och morbror anlände.
Långfredagen tog jag och pojkvännen en lååång promenad. Vi gick sakta och sannade ofta, men tänkte att det skulle ändå vara bra mot förkylingen att komma ut i friska luften.
Det hjälpte. Mådde ganska bra på lördagen, förutom tjockslemmet i halsen.

Meckade med datorn och lyckades säkerhetskopiera allting till pappas jääätestora hårddisk. Skönt.
Jäkligt skönt faktiskt, för nu har jag kommit fram till att det är hårddisken som är paj. Alltså trasig helt. Går ej att formattera. Bara att köpa en ny. Och nu sitter jag som en ännu mer hacker, ja nästan en nörd, och chattar med folk på olika forum för att hitta rätt och billigast hårddisk.

Igår, på självaste påskafton kom syskon med respektive samt syrrans killes föräldrar på middag. Vi hade riktigt kul faktiskt. Mycket skratt. Men… min kille blev sjuk. Han fick skyhög feber och yrsel och fick ligga i sängen. Jag växlade mellan middag och att kolla till honom. Han sov mest. Men så plötsligt låg han och yrade och var så varm så han brändes. Jag baddade honom med handdukar. Febern var närmare 40 och han frossade. Jag tycker han borde svettas, men pappa sa att det gör man när febern går ner.

Jag slängde honom i badkaret vid ett tillfälle. Så som hans mamma gjort med honom som barn och som min mamma gjort med min bror. Så man tydligen gör med barn med feberkramper. Alvedonen tog inte till en början, men så småningom fick vi ner febern till 39. I morse var det 38, fast den gick upp igen.

Så vår påsk är inte så rolig…

Men jag har precis upptäckt att ett ställe i kungens kurva som säljer hårddiskar har öppet som vanligt i morgon! Måste ta mig en titt:)

Angående den amerikanska banken så var saldot -93,74 och de gav mig tillbaks 91 dollar. Varför inte hela beloppet? Bara så att jag nästan skulle klara mig. Idag är saldot -16.74 och krymper med 7 dollar varje dag. Jag har ringt customer service 3 gånger idag, varav Paul pratade med dem en gång. De la på luren två gånger i örat på oss. Vilka proffs! Och vi var inte ens otrevliga.

Det är alltså omöjligt att komma ur denna onda cirkel av avgifter. Om man inte är superrik allstå. Eller har en vän i USA som kan sätta in 25 dollar och få ett stopp på skiten.

Jag känner inte folk så bra tyvärr. Kan man väl tro, men det gör jag inte. Inte där, där banken ligger.

Men jag har gjort ett tappert försök och skrivit till min granne och förklarat situationen. Det hänger på henne om jag ska bli av med 25 dollar eller några hundra. Fast jag kan inte bli sur om hon säger nej förstås. Vi känner inte varandra så bra. Men jag skulle gjort det om det var hon som behövde hjälp.

Jaja. Allt är inte skit.

Jag var på jobbintervju idag. Och det låter lovande. Ett vikariat, men ändå. Skriver mer när det finns mer att säga.

Jag vaknade till solens strålar runt halv tio och livet kändes ganska bra. Åt lite frukt och drack två koppar rött te medan jag konverserade med min mamma som stod i köket och strök. Vi diskuterade bland annat varför man strök. Alltså, det är ju bara skjortor och en och annan klänning som behöver strykas. Resten rätas ut när det kommer på kroppen. Det blir ingen skillnad, så varför slösa bort sin tid med något som att stryka. Mamma höll med, klagade på att ryggen värkte när hon strök, men fortsatte likbörbaskat.

Så var det dags att börja jobba. Nätet krånglade och jag fick vandra mellan källaren, där jag satt, och övervåningen, där modemet och routern står för att göra omstart efter omstart. Det kom igång en liten stund och jag loggade in på min amerikanska bank för att se om pengarna jag förde över hade kommit in.

Historien började med att jag har en amerikansk ip-telefon vars räkningar drogs från det kontot. Jag försökte ändra till ett annat konto, och trodde det var gjort, men icke. Av någon anledning sparades inte ändringar gjorde via mac, utan bara via pc. Som jag till slut upptäckte. 3,24 dollar för sent.

3,24 dollar övertrasseri. Då får man 38 dollar mer att betala. Jag ringde och tanten var snäll och tog bort de 38 dollarna och sa att nu var det bara att betala 3,24. Jag blev kopplad till mitt lokala kontor i Tucson. Det gick inte att betala över telefonen utan endast att föra över = “wire”.

Jag tog i lite och förde över 3,5 dollar.

Pengarna hade de kommit in. Och en wire-avgift på 10 dollar. Plus att jag fått övertrasseringsavgifter varje dag. Nu ligger det på ca -95 dollar. Hahahaaaaaaa

Vet att det nog ordnar sig när jag ringer dem. Men det är så jääääkla jobbigt att ringa och tjafsa med banker, myndigheter etc. Slicka röv för att få sina rättigheter. Usch!

Och nu har all must gått ur mig. Har ingen lust till någonting. Orkar inte jobba på hemsidan jag håller på med nu.
Behöver ju inte ens nätet till det, men skyller på det. Nu hatar jag Telia. Allt är Telias fel. Punkt slut.

Min lilla Affepaff somnade i mina armar kl 3.00 på morgonen den 18 mars. Han skulle fylla 13 i sommar.

Jag saknar min gullplutt så det gör ont. Lilla lurvtuss!

Jaha… idag har man vart på Stadsdelsnämnden. Nej, inte för att söka försörjningsstöd som det så fint heter idag, fast det skulle behövas. Nej, utan för att anmäla mig som avlösare, eller vad det nu heter. Jag ska vikariera för syrran åt en av hennes brukare som jag känner väl. Det kommer inte bli en enkel match, men någon slags inkomst är ju bra att få in.

Och dessutom vore det ju trist om inte syrran kunde gå den kursen hon vill.

Och så passade jag på att glida förbi arbetsförmedlingen när jag ändå var i farten. För att visa intyg och bevis på mina anställningar. Det var lättare sagt än gjort. Det räckte inte med bevis att man varit anställd, typ skattedeklarationen och anställningsavtal, utan det skulle även stå vilka arbetsuppgifter man har haft.

Jag har ingen aning om ifall jag ens fick ett intyg från mitt första jobb. Om jag fick det ligger det förmodligen på vinden och ruttnar i en låda. Gitarrmakaren i USA skulle aldrig i sitt liv hjälpa en med en sådan sak. Han kunde för bövelen inte ens masa sig till telefonen när jag var på anställningsintervju på en musikaffär och de ringde för att få bekräftat att jag hade jobbat där. Jag fick inte det jobbet.

Så jag hade två och ett halvt intyg med mig. Det halva var ett bra intyg men det stod inte under vilken tid jag hade varit anställd. Inte ens vilket år.

Men men, detta var endast för att få anmäla sig till vikariepolen på arbetsförmedlingen. Det kan ju vara bra. Jag har inget emot ströjobb. Jag gillar att vara flexibel och det ger mig mer frihet att jobba på mina egna projekt.

Jag jobbar för fullt på det här med enskild firma. Denna gång ska det gå ordentligt till. Jag ska ha allt under kontroll när det väl strartar. Om man e arbetslös kan man få bidrag via ams. Jag frågade om det när jag ändå var där. Det skulle bli lika stort som a-kassan man hade. Om man inte har a-kassa då? Ja, då blir det kaffepengar, svarade mannen som hjälpte mig. Ungefär 220 kr om dagen.

Herregud! Vaddå kaffepengar? Det är ju frukost, lunch och middag för fan. Hur mycket kaffe dricker karln?

Det är frustrerande att försöka skaffa en inkomst. Jag söker flera jobb varje dag, mailar och tjatar, och har ändå inte lyckats få komma på en enda intervju. Jag uppdaterade mitt CV igår och hoppas det ska se mer inbjudande ut nu.

Egentligen vill jag ju ha en egen firma… och det jobbar jag på. Men man behöver ju pengar tills den har kommit igång ju. Det är så mycket så man blir förlamad.

Jag gillar att skapa nytt, men när det inte blir perfekt blir jag så sur. Som att jag inte kan göra en e-shop bara sådär. Och att jag inte har lärt mig Flash ännu, det är ju viktigt att kunna tydligen. Fast det är bättre för sökmotorerna om man inte har flash.

Iallafall… jag är urseg just nu. Som tur han jag med en promenad innan solen dalade och upptäckte att det tar ca 18 minuter att promenera ner till 4H-gården vilken väg man än tar. Bra att veta eftersom jag förhoppningsvis ska få shjälpa till där nere på helgerna.

En rolig grej hände häromdan: Pojkvännen o jag vandrade nere vid vattnet. Vid badberget i Aspudden såg vi Kalle Ankas fotspår på isen. Man fick intrycket av att nån människa hade gått där med ankskor för att lura oss. Men så såg vi en gigantisk grå svan liggandes på isen. Trodde först att det oxå var ett skämt, men så rörde han på sig.

Det här var på natten och inte så lätt att se allting.

Det roliga kommer nu:
Vi tittade ner på isen över räcket och såg ett märkligt avtryck. Det var ett avtryck av en svan som hade halkat. Antagligen hoppat från räcket och ner på isen och så vurpat direkt. Man såg fötter med tårna vända neråt och vingar pladask rakt ut. Och sen lite fler spår när han försökt ställa sig upp. Och så vanliga Kalle Anka spår promenerandes därifrån.

Min mobil har en urusel kamera och fotot blev becksvart.

Men två dagar senare, när det hade töat och var snorhalt, knallade vi ner med en riktig kamera. Tyvärr hade pladaskavtrycket smält bort.
Vid vinterviken stötte vi däremot på svanen i egen hög person. Han kan inte va gammal, men stor var han minsann.

Nu har vi äntligen fixat så det trådlösa nätverket funkar även i källaren där jag bor.

Jag bor i den utbyggda delen, så väggen mot resten av huset är en före detta utomhusvägg. Det är fullt av armeringsjärn i golven och väggarna. Det tycker inte trådlösa signaler om.

Lösningen blev att en förlängare placerades i vardagsrummet ovanför. Taket/golvet mellan mitt rum och vardagsrummet är tunt. Man hör vartenda knappnålshuvud som rasar i golvet där uppe.

Så nu sitter jag för första gången på mitt rum och surfar. Känns befriande. Tidigare trängdes vi alla på övervåningen och jag släpade min laptop upp och ner ifall jag ville kolla på film där nere. Ibland jobbade jag i köket. Ja, tills någon skulle laga mat förstås.

Ett evigt flängande.

Imorgon får jag oväntat besök. Min kära pojkvän har bestämt sig för att komma hem tidigare:) Tänk om vi skulle suttit en till person i det trånga datarummet. Det skulle ju inte ha gått.

Jag har möblerat om här nere och rummet känns mycket större nu. Om vi kan vara här nere så mycket som möjligt känns det kanske inte som att vi bor hos några andra.

Jag är lite smådeppig idag, trots allt. Kan bero på för lite solsken, för lite vitaminer eller för många föräldrar.

Jag har varit hemma i Sverige i 17 dagar nu! JetLagen är egentligen borta, men efterson jag har stannat uppe hela nätterna ändå så har jag inte kommit in i dygnsrytmen än.

Igår hade syrran och jag spa-kväll. Vi hade tänkt vaxa benen men det var så kallt i huset att vi inte ville va utan långbyxor så vi bestämde oss för att skjuta upp det.

Först noppade hon mina ögonbryn. Jag skrek som en gris, det gör ju så ont. Enligt henne är jag den enda som tycker det.

Sen var det ångbad. Vi satt böjda över varsin bunke kokande vatten med fänkålsfrön på köksbordet. När vi pratade med varann ekade det lite roligt.

Sen skulle hon klämma mina pormaskar. Egentligen är det ganska äckligt att klämma på någon annan, men på syrran funkar det tydligen. Och som hon klämde sen. Hon hittade många fler än jag trodde existerade. Sen försökte hon ta den lilla leverfläcken på hakan oxå. Hon svor att hon aldrig sett den förut. Klämningen var över när jag fick å ont så jag faktiskt var nära att spy.

Syrran hade inte haft så kul på länge. Lättroad. Medans min spakväll inte blev sådär skön som jag föreställt mig.

Men så var det dags för ansiktsmask av vispad äggvita samt fotbad. Vi ockuperade köket eftersom hon konstant måste röka under fläkten. Pappa skrattade åt oss. Vi hade tidigare skrattat åt honom och mamma, eftersom de som vanligt intagit sina platser i vardagsrummet. De har en soffa var.

Vi somnade inte förrän vd 4. Jag kom upp hyfsat tidigt, men hon sov som en stock halva dan.

Jag satt en timme med massagekudden mamma fick i julklapp. (Superbra grej) och glodde på TV som jag annars så sällan gör. Det var “Lost in Austen” del2 och till min förvåning var det min favoritskådis Jemima Rooper från “Hex” som hade huvudrollen. En mysig teveserie i fyra delar och nu hade jag missat del 1.

Jag skämtar inte när jag säger att jag spenderat hela dagen att försöka se del 1. Först på youtube, men det var liksom inte sammanhängande så jag tror de bara hade lagt upp favoritklipp eller nåt. Sen hittade jag den och titar nu på den på youko.com, men fasen vad det går låååångsamt. Jag kan titta i 3 minuter och sen måste den ladda.

Men jag måste ju se den för att kunna se del 3 och 4 ju.

Vad livet är jobbigt ibland:)

Det sitter ett par vänner till mina föräldrar i köket. Jag drack glögg med dem och vi hade ganska trevligt. De hade bott på landet. Plötsligt började de prata politik och jag sa inget alls. Nåt snack om att de inte tyckte om vänstervridna människor.

Jaja, folk har sina åsikter… men så slängde gubben ur sig att när Palme dog och man skulle stanna upp för att hållla en tyst minut så gick han och hans dotter rakt över gatan och brydde sig inte ett dugg.

Hallå! En människa har blivit mördad. Jag är varken sosse eller moderat eller nåt annat för den delen, men så elak tyckte jag inte Palme var att han förtjänade att bli mördad. Visa någon slags respekt kan man väl göra?

Och hur kan dessa människor sitta här och säga något sådant i mina föräldrars kök? De har inte den blekaste om vad de står i politiken. Eller vad jag tycker heller för den delen. Måste man vara högervriden för att bo i Mälarhöjden?

Jag ville inte dra igång något otrevligt så jag sa att jag skulle ringa min kille och lämnade bordet. Tror de jag e kapitalist för att jag bott i USA?

Jag orkar inte sitta och prata med dem. Fast egentligen skulle jag kanske tala om att jag e anarkist så blir det ett riktigt roligt kalas.

Tack gode gud att jag snart ska gå till en kompis på middag!!!!

Jag sitter på JFK i New York och äter choklad och väntar på flyget. Jag ringde mamma från min ip-telefon och fick veta att syrran, som är på semester i Teneriffa, hade blivit medvetslös och tuggat fradga så hennes kille hade tagit henne till sjukhuset. En massa undersökningar hade gjorts och det var förmodligen ett epilepsianfall. Det har hon aldrig haft förut och nu är jag jätteorolig.

Försökte ringa henne med, men hennes mobil var avstängd.

Förutom det har det varit andra tårar… jag lämnar nämligen Paul i USA. Vi har inte gjort slut, men har kommit fram till att det blir bäst om jag åker hem själv nu och att han kommer senare i vår. Det är jättejobbigt att resa från nån. Vi grät som om jorden höll på att gå under.

Själva resan från Tucson var spännande. Vi bilade längs I-95 och jag fick se sydstaterna och New Orleans. Det var mysigt och underbart. Vi hade många dar på oss så vi inte behövde stressköra. Det var väldigt kallt ett tag och redan första natten tog vi in på hotell. Vi insåg att vi inte skulle ha råd med det hela vägen så vi införskaffade en varm sovsäck till Paul och en fleecesäck till mig att stoppa i den sovsäcken vi redan hade. Det var varmt och mysigt.

Mitt hår har en tendens att flotta sig. Jag såg ut som en flottyrburk största delen av resan. Hade mössan på mig inomhus för att inte visa mitt äckliga hår. Av någon anledning fick jag en stor finnattack i ansiktet oxå och så inte så vacker ut. De kläderna jag tänkt använda hade jag stoppat i den stora väskan som var näst intill omöjlig att få ut ur bilen. Japp, såg ut som en riktig pundare. Paul hade åtminstone en snygg keps som dolde hans flottyrhår. Han har kort hår nuförtiden.

I Virigina blev vi väckta av en man som talade om att vi hade punka. Han fyllde vårt däck så vi kunde åka och skaffa nytt. Vi skaffade två helt nya bakdäck. De var så utslitna så de kunde ha exploderat. Man lär sig.

När vi kom till New Haven Connecticut var det den varmaste dagen på den tiden av året på typ hundra år.  Vi bodde första natten hos Pauls lillesyrra som precis fått sitt andra barn. De har köpt ett mysigt hus som har en liten sjö på baksidan. Jag gillar Becky… och hon klippte mitt hår så nu ser jag lite mer normal ut.

Vaknade av att Tynan, snart 3 år, sprang omkring på övervåningen. Tidigt. Mycket tidigt. Men man ska väl inte klaga när man får husrum och dusch?

Det var kallt igår… jättekallt. Vi åkte förbi restaurangen Pauls mamma jobbar på och sen tog hon oss till en annan sådan för att äta middag. Så sov vi hos henne den natten och idag har Paul skjutsat mig till flygplatsen.

Ja det var lite kortfattat vad vi varit med om den sista veckan. Kanske ska berätta lite mer detaljer, men får panik att jag ska missa planet…
Vi ses snart Sverige!

I